Lollo's

Ibland tänker jag inte på det men ibland blir jag så jäkla irriterad på det - Jag har ingen som ser mig som ett förstahandsval. Själv har jag inga direkta andrahandsval så hur det känns att endast vara ett andra handsval för andra kan man säkert förstå känns förjävligt. Visst jag kan ju inte riktigt veta hur andra ser på mig men detta är vad jag antar av hur personer behandlar mig.

 

Jag har jämnt hört personer säga "hen får faktiskt skylla sig själv när hen snackar skit/inte försöker få kontakt med andra/är speciell" osv, har själv sagt liknande om personer som är utanför & inte verkar försöka få vänner eller kontakt med andra.

- Men vad har jag gjort för att känna mig utanför? Som ett tredje hjul..? Jag pratar inte skit om personer som jag ser som mina vänner, jag håller hemligheter vänner delar med mig, jag försöker vara social & trevlig mot andra, jag delar själv med mig om hemligheter till dem närmaste, om händelser och mig själv. Jag finns alltid där för mina vänner om de mår dåligt, är ledsna, behöver stöd osv, men får sällan något tillbaka. Jag uppskattar de vänner jag har, men jag har ingen sådär nära.

 

- Jag får aldrig någon förfrågan om jag vill göra något t.ex gå ut och fika/äta, åka och shoppa, gå på bio, ha filmkväll, sällan förfrågningar om jag vill följa med på en fest eller bara gå en promenad. Eller på sommaren: följa med på en festival, åka till stranden, åka båt eller vad som helst. Visst jag gör vissa av dessa saker ibland med kompisar MEN det är alltid jag som frågar och jag blir nästintill aldrig förfrågad.

Ofta t.ex på festivaler, bio, turer till Luleå osv, är jag helt enkelt med John för att ingen annan verkar vilja hitta på något av detta med mig, de har alltid någon annan att fråga i första hand.

Ingen vill heller planera t.ex en resa med mig, hitta på speciellare saker än att alltid sitta hemma och bara prata (vilket jag tycker väldigt mycket om att göra men att få känna att någon verkligen vill hitta på andra saker med mig hade kännts underbart..)... Det har hänt att man börjat planera en resa men tillslut så uteslutas allt och personen har åkt med någon annan kompis istället. T.ex därför ska jag nu åka till Stockholm själv med min pappa för att gå på stan, för att jag inte har någon kompis att fråga.

~Detta skriver jag inte för att medela någon hur de ska göra mot mig eller för att få uppmärksamhet, jag skriver detta för att det är min blogg där jag ibland känner för att skriva av mig och vad folk kan tänka på när det gäller alla människor, ni behöver som sagt absolut inte läsa!!~

 

Det är något som tynger mig till och från hela tiden och när jag är ensam kan jag gråta i evigheter för att jag inte vet vad jag gör för fel eller vad jag ska göra åt saken. Det gör mig osäker, nedstämd, frustrerad, irriterad, orkeslös, illamående....

Jag har nämnt detta för andra men det har inte hjälpt mig på något sätt. Folk säger antagligen att jag vill ha uppmärksamhet för att jag skriver/säger detta - så har det alltid varit, hur mycket man än försökt förklara hur det egentligen ligger till så är de inte intresserade - enligt dem är det bara som dem tror och de verkar alltid ha bestämt dig.... -.-

Jag är absolut inte som alla andra och jag tänker många gånger långt ifrån hur andra gör, när det gäller andra saker än typ socialaregler och normer, som jag själv dessutom följer men är ändå utanför. Det är verkligen svårt att förstå varför man är utanför, speciellt när man inte gör något för att bli det.

Finns inte mycket att göra men hade önskat vissa dagara att jag flyttat till en annan kommun för gymnasiet,

kanske att jag möjligvis åtminstone trivts i min klass och träffa nya människor som kanske är villiga till att lära känna mig, på riktigt.